Jag öppnade ögonen. Munnen var torr. Jag försökte resa mig upp men när jag rörde benen sköt det ut en outhärdlig smärta. Då mindes jag. Jag trodde jag hade drömt, att det aldrig hänt. Bilderna blev mer och mer påtagliga och blev till slut en film som spelades upp på näthinnan.

Kvällen hade börjat bra. Jag gick hem till Becka straxt innan sju för att förfests. De hade haft kul. Roligare än vanligt. Den här kvällen skulle bli helt jävla underbar, hade hon tänkt. De hade blivit bjudna på en hemma fest. Han som hade festen gick i deras klass. Efter fyra cider gick de mot festen. Det var toppen väder ute, solen stod lågt på himmelen och det lukade verkligen sommar.

De hade närmat sig huset och hörde att festen hade kommit igång ordentlig. Musiken hördes ner till gatan. Inne i lägenheten var stämningen på topp. De satte sig vid köksbordet och deltog i samtalet som pågick. Kommer inte ihåg nu vad det handla om. Det blev mer att dricka och Becka försvann med en kille som hon varit intresserad av ett tag.

Det blev sent. Jag hade lovat mamma att inte bli allt för sen hem. Jag gick runt och leta efter Becka men hitta henne inte. Hon hade väl dragit med sin ragg. Jag tog på mig skorna och gick ut. Det var fortfarande varmt ute och det hade börjat ljusna.

Vägen igenom parken gick snabbast. Det var fint när det var så här tyst och stilla ute. Hon stannade och letade igenom väskan efter sin telefon. Jag ville ta en bild på en stor ek med solen bakom sig. Jag fick fram kameran. Då kände jag en hand för munnen och något kallt och vasst mot halsen.  – Nu håller du käften och gör som jag säger. Viska han i örat. Jag vart stel av skräck och blodet fryste till is. Mobilen gled ur handen och föll i det våta gräset. Han drog mig bakåt och putta ner mig i buskarna. Lukten av våt jord trängde igenom näsan. Handen hade han fortfarande över munnen. Mannen började skära sönder mina kläder samtidigt som han tyst nynna på en glad melodi. Överkroppen var nu helt blottad. Tårarna rann ner tyst. Det här händer inte. Det är inte jag! Jag drömmer och vankar snart. Tankarna gick medans han tog sönder mina kläder men jag vakna inte. Han hade slitit ner byxorna nu. Han slickade över min nakna kropp. Kniven la han bredvid mitt huvud. Han la sig över mig och försökte knäppa upp byxorna med den fria handen. Han behövde använda båda händerna. Nu! Skrik så mycket du orkar. Jag skrek som om det gällde livet. Ett hårt slag i ansiktet så det svarta för ögonen. Han låg stilla över mig och lyssnade efter ljud. Handen låg på nytt över min mun. – Du skulle hålla käft sa jag. Han tog kniven igen och förde ner handen mellan mina ben. Beredd på det värsta kände jag hur han drog kniven mot innanlåret. – Nästa gång blir det inte låret om du skriker igen. Väste han i örat samtidigt som han trängde in i mig. Jag knep ihop ögonen och bet mig i kinden över smärtan. Jag minns inte hur länge han höll på. Det kändes som timmar. Helt plötsligt var han borta och jag hade slutat grina. Jag låg bara där och kände den blöta jordens doft med blicken mot himlen. Jag satte mig upp i ett ryck. Kände den enorma smärtan från underlivet och skrek rakt ut. Jag reste mig skata på skakiga ben. Kollade ner på min kropp. Det rann blod ner på benen. Jag drog upp byxorna och satte armarna i kors över den trasiga tröjan. Vart var telefonen? Jag måste ha telefonen! Vet inte varför jag tänkte så. Jag hade inte tänkt att ringa någon. Jag hitta den lite längre bort i gräset. Den var död. Lika död som mig. Kändes det som. Med armarna korsade över brösten gick jag hem.

Jag såg på mina trasiga kläder och tårarna började rinna. Jag drog bort täcket. – Du skulle… Mamma kom in i rummet. Det varför sent att dra tillbaka täcket. Hon hade redan sett blodet. – Men lilla älskling, vad har hänt? Hon satte sig på sängkanten och allting brast. Tårarna rann som aldrig förr. Mamma tog mig i sin famn och höll mig hårt. Hon förstod utan att jag behövde berätta vad som hänt. – Älskling, vi måste åka till sjukhuset. Jag skaka på huvudet. Hon talde med en lugn röst. – Älskling vi måste. Jag är med hela tiden. Jag släpper inte din hand, jag lovar. Hon hjälpte mig att komma upp ur sängen och få på mig kläder. Kläderna från igår la hon i en plast påste och tog med. Hon tog min hand och gick ut till bilen. Jag satte mig försiktigt ner bredvid förarsätet. Mamma tog försiktigt på mig bältet. Det kändes som att hon var rädd att jag skulle gå sönder.

I receptionen anmälde hon mig och kvinnan bakom disken nickade förstående till mamma med ledsen blick. Hon gav mig en medlidande blick när visade vart vi kunde vänta. Mamma tog min hand igen. – Älskling, kvinnan i receptionen kommer att ringa polisen. Du måste göra en anmälan. Jag nickade bara till svar. Allt hade gått så fort. Jag hann inte riktigt med. Men det var skönt att mamma tog hand om det jag inte tänkte på. Nu satt jag inne hos läkaren. – Jag vet att det här känns jätte jobbigt för dig. Men jag lovar dig att jag ska vara försiktig. Polisen kommer vilja prata med dig efter undersökningen. Det är därför din mamma tagit med dina kläder ifrån överfallet. Det kan finnas spår efter gärningsmannen.  Du kan ta av dig på under kroppen bakom skynket där. Hon pekade mot ett hörn med ett draperi. Jag la kläderna på en stol som fanns där bakom. Jag drog ner tröjan och gick mot stolen. Det fanns fortfarande intorkat blod på benen. Jag satte mig i stolen. Det var hemskt. Mamma tog min hand och tryckte den hårt. Det kändes lite som ett skydd. Läkaren pratade hela tiden och visade alla instrument hon använde. Hon tog även bilder som skulle användas som bevis. – Nu ska jag inte plåga dig längre. Jag fick ta på mig kläderna igen. – Jag kommer att skriva ut antibiotika och en salva som du ska smörja med morgon och kväll. Såret på låret var ytligt och har redan börjat läka. Vi tog i hand och gick ut. När vi kom ut stod det två kvinnliga poliser där. Den ena kom fram till mig.

 – Hej, Jag heter Isabell Andersson. Jag skulle vilja prata lite med dig i enrum om det är okej? Jag nickade till svar och släppte mammas hand. Vi började gå mot ett underskötningsrum för att prata. I ögon vrån såg jag hur mamma räckte över påsen till den andra polisen. Även dem började prata. Hon stängde dörren bakom mig. – Du kan sätta dig där. Hon pekade mot en besökstol. Jag satte mig och hon mitt i mot. – Kan du berätta vad som hände igår? Jag försökte prata med det råslade bara till i halsen. Jag kom på att jag inte sagt ett ord på hela dan. Isabell väntade tålmodigt. – Jag var på en fest. Jag skulle haft sällskap hem med en kompis men hon hade redan gått med en kille. Vad var klockan när du gick från festen? Runt halv två tror jag. Solen hade precis gått upp igen. Du såg ingen som följde efter dig från festen? Nej, Jag gick igenom parken och skulle ta en bild på min mobil och det var då det hände. Känner du att du orkar berätta om överfallet? Jag vet inte vad jag ska berätta om. Hur han såg ut, ålder eller andra kännetäcken. Isabell hade lagt fram en inspelningsdosa i mellan dem. Jag kolla ner på den. – Du behöver inte stressa. Jag tänkte tillbaka. Som en blixt såg jag mannens ansikte. Han kan vara i mellan 40 till 45. Han har ett litet ärr vid vänstra ögat. Mer vet jag inte. Isabell stängde av dosan. – Det var mer än jag vågat hoppas på ska du veta. En del som har varit i samma sitts som du säger ingenting eller har blockerat hela minnet från överfallet. Du har varit till stor hjälp ska du veta. Du ska få mitt kort här. Är det så att du kommer på något mer, vad som helst. Kan du ringa mig dag som natt. Tack. Hon gav mig en kram och vi gick ut. Mamma och den andra polisen kom i mot oss. – Det var allt för tillfället. Vi kommer att höra av oss senare. Mamma tog poliserna i hand och vi gick. När vi kom hem gick mamma in och bytte mina säng kläder. Jag la mig ner och satte på tvn. Jag kom på att min mobil var död och satte den i laddaren. Jag satte på den och det dröjde inte länge innan sms signalen drog igång. Tre meddelanden alla från Becka.

Kommer precis ifrån Patric! Sov hos honom, och lite mer ;)

Det andra meddelandet hade kommit tio minuter senare.

Hallå, varför svarar du inte? Är du sur för vi inte gick hem tillsammans?

Och det sista.

Men va sur då! Bara för att jag hittar en kille och inte du! Så jävla dålig stil. Fitta!

Jag orkade inte bry mig. Det är så typiskt henne att skriva så. Passar det inte henne eller om man inte håller med då kan man både vara det ena och det andra. Hon fick tro vad hon ville. Jag blundade och somna med tvns ljud i bakgrunden. I drömmen vart jag jagad av en man med kniv. Men han hade inget ansikte. När han fick tag i mig vakna jag med ett ryck. Jag var varm och kladdig utav svett. Det hade hunnit bli mörkt ute. Jag tog upp mobilen och kollade på klockan. 01:15. Jag gick upp ur sängen för att gå och ta ett glas vatten. Mamma och Pappas dörr stod på glänt och jag hörde hur pappa snarka och mammas djupa andetag. Jag tog ett glas och fyllde det med vatten. Jag drack det med stora klunkar och fyllde på med mer. – Hej älskling. Jag ryckte till. Mamma stod vid dörröppningen. – Förlåt det var inte meningen att skrämma dig. Hon gick fram och krama om mig. – Du sov och jag ville inte väcka dig förut. Jag vet vakna precis. Jag har ställt in mat i kylen som du kan värma sen. Tack, men jag är inte hungrig. Men du måste äta sen lova mig det. Ja mamma jag lovar. Jag hällde ut det som var kvar i glaset och gick mot mitt rum igen. Pappa hade vaknat och satt på sängen. – Hej gumman, hur är det? Bra ska sova nu. Jag gick in på mitt rum och stängde dörren. Utanför hörde jag hur dem började prata. Men efter ett tag vart det tyst igen. Jag tog upp mobilen och tänkte skriva ett sms till Becka och förklara. Men varför skulle jag göra det? Varför ska hon alltid kunna bete sig hur hon vill? Helt ärligt var jag så jävla trött på att hon kunde säga vad hon ville utan att det gav henne konsekvenser. Att hon i stort sett aldrig bad om ursäkt. Den här gången var det hon som var tvungen att kämpa för deras vänskap. Jag skickade:

Du tror att du kan behandla människor hur som helst. Du vet ingenting. Dra åt helvete.

Jag väntade mig inge svar tillbaka. I alla fall inte så här sent. Antagligen skulle det komma ett långt sms imorgon med både det ena och det andra. Jag gick igenom mina bilder för att ta bort de på Becka. Men de var något som fanns där som jag inte kände igen. En film. Jag spela upp den och det första jag såg var bilden på trädet som jag tänkte ta. Sen rösten. Jag slängde telefonen framför mig i sängen. Jag bara titta på den. Filmen fortsatte att spela. Jag hörde mitt skrik och då vakna jag upp ur min dvala och stängde av. Tårarna börja rinna och jag skaka.  Tyst för att inte väcka mamma och pappa. Jag satt där på sängen läge. Tårarna hade torkat och jag stirra ut igenom fönstret. Han får inte vinna. Det får inte hända. Jag stoppa ner handen i byxorna och fick upp kortet. Jag hämtade hem telefonen och ringde utan att kolla vad klockan var. – Isabell. Svara en trött röst. – Hej, Det är Sanna. Du sa att jag kunde ringa om jag kom på något. – Jaa.. Isabells svar var dröjande. – Förlåt Sanna. Jag kopplade inte riktigt. Vad är det? Förlåt att jag ringer så tidigt men jag tror att jag har hittat något som kan vara till hjälp. Vadå? Rösten vart klar på en gång. Du vet att jag berätta om att jag tänkte ta en bild på väg hem. Ja? Jag tryckte på fel knapp och råka spela in i stället. Jag vet inte hur lång filmen är för att jag stängde av den. – Jag kommer direkt och hämtar den. De la på och jag gick för att väcka mamma. – Mamma. Inge svar. Mamma! Ja, vad är det? Polisen är på väg hit. Va, Varför det? Pappa hade vaknat. – Vad är det som händer? Jag ringde poilsen som jag prata med på sjukhuset. Varför det? För att jag råka spela in överfallet på min mobil. Hon skulle komma hit och hämta den. Tio minuter senare ringde det på dörren. Pappa öppnade. – Hej, Kom in. Han räckte fram handen. Lasse, Sannas pappa. Hon hälsade och tog telefonen. – Vad händer nu? Frågade mamma. Jag kommer föst att titta på filmen och se om det kan ge något och sen hör jag av mig. När hon hade gått dukade mamma fram frukost. Vi åt under tystnad. Jag lyckades få i mig en smörgås och en kopp te. Det tog inte låg stund innan telefonen ringde.

Hej det är Isabell Andersson från polisen. Hej. Svarade jag. Vi har tagit honom nu. Mitt hjärta slog ett extra slag. Din film löste allt. Han hade gått förbi telefonen efter överfallet och det var en kollega till mig som kände igen honom. Jag vill att du kommer ner och identifierar honom nu om det går bra. Jag vet inte. Du behöver inte träffa honom. Du ska bara peka ut honom. Okej jag kommer. Jag och mamma åkte ner. Isabell gav mig ett par bilder som jag skulle titta på. – Kolla på bilderna och se om du känner igen honom. På Tredje bilden va han. Det var som vi trodde. Han sitter häktad nu. Vi kommer att förhöra både han och dig. Sen kommer det att komma en rättegång. Men tack vare din film så är det inga tvivel om att han kommer åka in. Kan jag få min telefon nu? Självklart. Jag har tagit en kopia utav filmen. Du fick föresten ett sms och jag råkade tyvärr läsa det. Du som är en sån toppen tjej. Behöver verkligen inte någon sådan vän. Hon blinkade och jag log. Tack.

Det slutade med att han fick fyra och ett halvt år för grov våldtäckt. Han var gift och hade två barn ett utav dem var bara två år yngre än jag. Han fru kom fram till mig efter rättegången och bad om ursäkt. Rättvisan har vunnit men det kommer aldrig att bli som förut. Såret har blivit till ett ärr som kliar i mellan åt.